Saving Mr Banks (2013)

Titel:  Saving Mr Banks

År:  2013

Genre: Drama, Biografi, Komedi

Längd: 125 min

Regissör:  John Lee Hancock

Skådespelare:  Tom Hanks, Emma Thompson, Colin Farell

 7.7/10

När Walt Disneys (Hanks) döttrar bad honom göra en film grundad på deras favoritbok, P. L. Travers (Thompson) “Mary Poppins”, gav han dem ett löfte – som han inte insåg att det skulle ta honom 20 år att införliva. Men när boken slutar sälja och hon får ont om pengar går Travers motvilligt med på att resa till Los Angeles för att lyssna till Disneys filmplaner.

SENTIMENTAL MED EN KOMISK UNDERTON

Det här är en typiskt; en i mängden – film, där det känns som att det är tvunget att göra en sådan här berättelse utan ett större engagemang som syfte. Första tanken med en film, där Walt Disney är involverad och en lite otydlig titel där det handlar om hur P L Travers (Emma) skapade Mary Poppins och adapterad till biofilm på sextiotalet, kan kännas lite ovidkommande.

 Tom Hanks och Emma Thompson känns stela i sina roller i den här verklighetsbaserade filmen. Kanske mest för att det är en film med bara ett slut. Den går i en riktning, där vi får se en variation mellan P L Travers vuxna liv som författare och som flertalet Flashbacks där vi följer Travers under hennes barndom. Vi får lära känna karaktärerna genom svordomar, musik och skratt. Walt Disney har försökt i över 20 år att övertala författaren om att göra en film om hennes omåttligt populära böcker och Mary Poppins.

Tom Hanks, som hade fått en personlig förfrågan att gestalta den berömde animatören, gör en helt OK insats i den här filmen på drygt två timmar.

Däremot är det Emma, som i den här tafatta filmen, som gör en värdig insats som författarinnan P L Travers, där hennes åsikter kring filmen skapande väcker känslor från det förflutna och utvecklar en annan relation till filmen än vad det var i början.

Kläderna och miljön i sig känns rätt autentiskt även om det är småfel lite överallt under filmens även om det är en lång process. Dock blir det att tillbakablickar känns mer som utfyllnad då dessa är oftast kortvarig och med lite information, samt att de känns malplacerade för filmens syfte.

Musiken blev Oscarsnominerad, vilket kanske inte säger så mycket men ändå är det någonting som i praktiken känns upplyftande och innovativt. Och att dessa scener spelas därefter upp i originalfilmen med Julie Andrews.

Allt mer filmen spelas, tar det sentimentala dramat över och den komiska undertonen känns bortblåst mot slutet.

Blir man övertygad av Hanks och Thompsons rolltolkningar så är det en perfekt film, annars är det minuter som man aldrig får igen.