Fight Club (1999)

Titel: Fight Club

År:  1999

Genre: Drama, Thriller

Längd: 139 min

Regissör: David Fincher

Skådespelare: Brad Pitt, Edward Norton, Helena Bonham Carter

8.9/10

Filmens berättare (Edward Norton), som inte nämns vid namn, är en kroniskt sömnlös man som desperat försöker fly från sitt tråkiga liv. En dag träffar han Tyler Durden (Brad Pitt) och allting förändras. Tyler har en annorlunda livsfilosofi, han menar att självdestruktion är det som gör livet värt att leva. Tillsammans startar berättaren och Tyler en klubb för likasinnade. På Fight Club får människor puckla på varandra så mycket de bara orkar. Fight Club blir omåttligt populär men Tyler har ännu större planer.

UNIK, SMART, OCH TALANGFULL

David Fincher har ofta en mörk ton och ironisk lättsam humor i sina verk och Fight Club. är definitivt en av dem. Som favoriter av Zodiac, Social Network eller Se7en, så märks att han har ungefär samma ton genom varje film. Missa är mörkare än andra, och han har inte regisserat många ljusa komedier, direkt.

Edward Norton, som jag såg senast i The Incredible Hulk, så var det blandade känslor om huruvida hans insats skulle bli i den här filmen. Sen att det var David Fincher som låg bakom produktionen kändes tryggt, för jag gillar hans stil och merparten av hans filmer.

Edward Norton, som i den här filmen heter Berättarrösten, har ett katastrofalt liv. Han har sömnproblem och går till olika stödgrupper bl a testikelcancer – en stödgrupp för män. Där träffade han en man (Bob) med för mycket av östrogen så han har enorma bröst. Hans karaktär blir allt mer ignorerad på jobbet.

Under dessa stödgrupper träffar han  Marla Singer (Helena Bonham Carter) som blir allt mer en del av hans vardag, tills han inte orkar med henne längre. Tills han träffar Tyler (Brad Pitt) som är Berättarens motsida. Därför startar Tyler och han en klubb för män där de slå varandra blodig, som växer och blir mer brutalare.

Precis som andra av Fincher’s filmer är det en snygg cinematografi, underhållande handling och riktigt bra skådespelarinsatser. Miljöerna, påminner mycket om Zodiac och Seven där varje del är antigen fallfärdigt eller ruttet vilket ger den här filmen en mörkare och allvarligare ton.

Det är först på slutet, när pussel är exponerade och framlagda, alla ledtrådar är visad som den tappar lite av sin charm, som fanns där i början. En rätt häftig detalj är att den börjar med slutet av filmen, precis som med Pulp Fiction (1994). 

Jag kommer inte avslöja den twist som är på slutet men om man följer alla ledtrådar som ständigt dyker upp i varje scen kan man se vilket håll det leder. Men underhållande? Ja och tillräckligt med det ena och det andra. Detta var nog en av Helena Bonham Carters bästa roller.

Med det sagt är Fight Club en unik, mörk och rätt brutal film..