Whiplash (2014)

Titel: Whiplash

År: 2014

Genre: Drama, Musik

Längd:  107 min

Regissör: Damien Chazelle

Skådespelare:   Miles Teller, J.K. Simmons, Melissa Benoist

8.7/10

Andrew Neiman är en ambitiös ung jazztrummis, med siktet inställt på att nå toppen på den musikhögskola han studerar. Märkt av sin fars misslyckade författarskap strävar Andrew dag och natt för att bli en av de stora.

J.K SIMMONS DOMINERAR I VÄLGJORD REGI

Terence Fletcher leder skolans främsta jazzensemble, och är en lärare lika känd för sina pedagogiska talanger som för hans skräckinjagande metoder. Fletcher upptäcker Andrew och tar den aspirerande trummisen under sina vingar, och förändrar samtidigt den unge mannens liv för alltid. Andrews jakt för att uppnå perfektion utvecklas snart i en besatthet, då hans hänsynslösa lärare fortsätter att pressa honom till randen av både hans förmåga – och hans förstånd.

Detta är väl ett tydligt bevis att man inte behöver satsa hundratals miljoner för att få till en sevärd film. Men sedan är det inte så mycket visuella specialeffekter heller. Damien Chazelle, som Hollywood och som resten av filmvärlden har haft blickarna mot, gjorde till filmen till en kortfilm men två andra skådespelare i brist på finansieringsstöd. Efter Sundance Film Festival, var det Sony Classics som tog hand om distributionskanalerna och resten… är väl historia.

Det är hyllad både av kritiker och publik runt omvärlden och det har den all rätt göra också. För det bästa med oberoende film är att det är karaktärerna som är i fokus, det här inte så mycket Hollywood – känsla utan det är det där samspelet mellan huvudrollsinnehavarna. I det här fallet handlar det mest om en sträng lärare har ibland många kontroversiella metoder när det gäller att agera och få eleverna att göra som han säger. Han pushar dem – med fokus på Andrew (Miles Teller) som har drömmen att bli New Yorks främste trummis i det landets bästa jazzband.

Hade det inte varit för den gamle J.K Simmons, från the gamla Spider-Man – filmerna skulle den här filmen knappast kunna hålla upp den uppmärksamhet den har fått det senaste året. Det är trots allt han som gör den här filmen och det är han som också håller igång tempo och fortsätter att göra det intressant även om Andrew, likt många karaktärer av den här typen, gör också ett bra jobb. Han förtjänade verkligen sin första Golden Globe, han är ju trots allt sextio år vid det här laget.

Trots det jazziga soundtracket som ständigt är i bakgrunden så blir den här filmen aldrig riktigt tråkig, för även om Andrews relation med flickvännen och scenerna när han är hemma med sin familj, så är hans besatthet som känns det mest intressanta. Att han fortsätter att göra sitt bästa även om han inte är riktigt omtyckt av läraren.

Tycker du om jazz eller en riktigt snygg redigering så borde är den ändå värd en titt, för både insatserna från skådespelarna, klipprummet och storyn gör att den kommer att fortsätta att uppmärksammas. Eller kan man bara se den för den är riktigt bra, speciellt de härliga trumsolon eller om du vill börja räkna antal svordomar.

Svensk biopremiär den 6 Februari 2015.