Danny Collins (2015)

Titel: Danny Collins (2015)

År:  2015

Genre: Komedi, Drama, Musik

Längd: 106 min

Regissör: Dan Fogel

Skådespelare: Al Pacino, Annette Bening, Jennifer Gardner

 7,1 /10

En åldrande musiker inspireras av ett gammalt brev som han har fått av John Lennon och Yoko Ono att börja leva livet annorlunda, och gör samtidigt ett försök att återknyta kontakten med sin biologiska son.

INTRESSAANT SÄTT ATT BERÄTTA OCH BYGGA BERÄTTELSE PÅ 

Hollywood har börjat med en ny trend, att bygga filmer på form av saker. Denna berättelse byggs på ett försenat brev som brittiska musiker Steve Tilston (Danny Collins karaktären bygger på honom) fick från John Lennon. Brevet skrevs på början av 80-talet, där han skrev att han ville träffa Steve Tilston. Otur hamnade brevet hos ”fel person”, och blev såld vidare. Det gick 34 år innan han fick brevet. Det är en intressant trend som Hollywood försöker med. Filmen Elvis & Nixon, byggs på ett gammalt foto på Elvis Presley och Richard Nixon. Den filmen går in i en fiktiv värld, då Elvis försöker bli en agent. Jag gillar Danny Collins idé mer, för den känns lite realistiskt. Jag har inget emot manuset i filmen, och handlingen är så unik.

Gällande regin, så ser jag inte några problem heller med. Jag har inte så mycket problem med filmen, men jag tycker inte heller att den är den bästa. Den är ganska förutsägbar, men den sätter det unika i konceptet. Det finns inte något som skulle kunna göras för att den skulle bli bättre. Handlingen är unik, men den är fortfarande en allmän film. Jag tror bara att den skulle blivit sämre, om de hade gjort något mer med den här filmen. De har en utmärkt cast, med Al Pacino i förarsätet. Bobby Cannavale som spelar Danny Collins son, gjorde ett utmärkt jobb för att sälja inlevelsen, för hatet hans karaktär har emot Danny Collins. Han är pappan som övergav honom/var aldrig i hans liv från början. Jag känner för hans karaktär och för Al Pacinos karaktär. Danny Collins får en plötslig insikt i hur hans liv kunde ha varit, om han fick brevet tidigare. Jag får en inrefråga när jag ser den här filmen, och det är hur jag skulle reagera om jag satt i samma situation. Skulle man strunta i det och fortsätta sitt vilda liv, eller skulle man göra som Danny och försöka lösa problemen i sitt liv. Filmen är väldig djup och det finns egentligen ingen antagonist. Det handlar om en man som försöker göra gott för sig och lösa sina inre demoner. Man får ha ett väldigt öppet tänkande när man ser den här filmen. Om jag skulle gå in på musiken lite fort, så tyckte jag att den passade väldigt bra till berättelsen. Baby doll har verkligen fastnat i mitt huvud efter ha sett filmen. Huvudkaraktären är ju musiker, så han uttrycker sig väldigt mycket musikaliskt och de flesta av scener finns till för att använda de elementet. Allt som allt var de väldigt bra musik, kanske inte passar alla, men jag svär att man kommer nynna Baby doll för en lång tid framöver.

Som sagt tycker jag att den speciell, och en allmänfilm samtidigt. Man måste se den för sina egna ögon, för att förstå, men jag rekommenderar den stort.