Scream (1996)

Titel: Scream

År:  1996

Genre: Skräck, Mysterium

Längd: 111 min

Regissör: Wes Craven

Skådespelare: Neve Campbell, Courteney Cox, David Arquette

 7,2 /10

Filmen utspelar sig i den fiktiva staden Woodsboro i Kalifornien. Den börjar med att high school-eleven Casey och hennes pojkvän Steve blir brutalt mördade av en seriemördare i en vit gummimask. Nyheten om morden sprider sig snabbt på skolan och Sidney Prescott – som delar klass med Casey – går igenom en jobbig tid och minnen väcks till liv då hennes mamma blev mördad ett år tidigare. Snart faller fler personer i Sidneys umgängeskrets offer för den brutale mördaren och snart blir det uppenbart att det är Sidney han är ute efter.

EN GENERALISK FILM, INOM SKRÄCKFILMER

Det finns inte egentligen, inte så mycket om att säga om den här filmen. Regissören bakom den här filmen är Wes Craven, skaparen bakom Nightmare on Elmstreet-filmerna. Han var ju en veteran inom ämnet skräck, så det är verkligen förvånade att se han göra narr av genren med den här filmen. Men jag måste säga att han gör det väldigt bra. Den var väldigt humoristiska på hur karaktären agerade, och det visar hur löjliga skräckfilmer kan vara. Jag älskade hur karaktärerna hade kunskap om skräckfilmer, och kunde ”använda” det, för att relatera till situationen. I alla andra skräckfilmer brukar situationen som karaktärerna utsätts för, vara så förvånande för dem, så det känns som de aldrig har sett en skräckfilm. Att karaktärerna i Scream, använder skräckfilmer för att förstå vad som händer, och räkna ut mördarens nästa steg, tycker jag ger lite mer realism till handlingen. Jag skulle gjort så, men jag hade nog också tänkt lite smartare än dem.  Även om de försöker hantera situationen, så slutar de ändå med dåliga beslut, som leder till någons död. Den är humoristisk samtidigt som den försöker hålla skräckstrukturen, och Wes Craven gör genialiska drag för att göra filmen så underhålla som möjligt, och samtidigt skrämma en ibland. Han lägger också till omedvetande-faktorn i det hela, för under hela filmen så undrar man som publik, vem som är mördaren. Craven leker med vårt undermedvetna, och för vårt tänkande dit han vill att vi ska tänka. Vi misstänker en karaktär, och så plötsligt försvann den karaktären. Vem är egentligen mördaren?

Jag älskar manuset och hur hela filmen har blivit dirigerad av Wes Craven. Scenografin var utmärkt, och det kändes som den typiska skräckmiljön. Jag kände flera gånger rysningar i vissa scener, just tack vare scenografin. Skådespelarna gjorde också ett bra arbete. Deras skådespeleri och karaktärernas tänkande var så kliché, men det var ju det som var meningen. Det finns inte så mycket att klaga på den här filmen, för den är ämnad att göra narr av skräckfilmer, och den gör det så bra att den är ingraverad i skräckfilmens kultur. Den ändrade tänket inom skräck och film i allmänhet. Den sparkade ner dörren, för nya tolkningar av genren.

Den kan vara lite utdragen, ”töntig”, och för överdriven. Den har sina nergångar såklart, men jag rekommenderar den stort, speciellt för dem som kanske inte riktigt gillar skräckfilmer. Det finns någonting för alla i den.