Titel: The Pianist
År: 2002
Genre: Biografi, Drama, Krig
Längd: 150 min
Regissör: Roman Polanski
Skådespelare: Adrien Brody , Thomas Kretschmann, Frank Finlay
September, 1939. Den tyska krigsmakten invaderar och ockuperar Polen på några få veckor. I det besegrade landet införs den nazistiska politiken, vilket bland annat innebär identifiering, förföljelse och, slutligen, utrotning av en specifik folkgrupp, judarna. Regissören Roman Polanski tecknar i sin film The Pianist en mans vittnesbörd av den mänskliga katastrof som kriget och förstörelsen av Warszawas getto innebar. Filmen visar den barbarism och intolerans som den nazistiska politiken stod för, men också enskilda judars, polackers, tyskars moraliska mod, medmänsklighet och vänskap i en ond tid.
REALISTISK OCH EN EMOTIONELL SPEGLING AV DET POLSKA GETTOT
Krigsfilmer och dramatiska skildringar av andra världskriget är ständigt aktuella och det är alltid någon film relaterat till det här ämnet, varje år. Roman Polanski tar sig an att skildra ett emotionellt liv av judarnas öde under det bekanta 1940-talet då förintelsen var aktuell. I det här fallet väljer Polanski att skildra hur en individ blev påverkad av tyskarnas massmördande genom att skapa en aktsam pianist som karaktär, spelad av Adrian Brody. Den är väldigt grafisk, och känns realistiskt mest för att den är tänkt att skildra det som hände i Polen under den här perioden. Emellertid så finns det ingen tydlig handling, filmen rullas på allt eftersom. Det finns inga tydliga mål hos karaktären, så som det skildras i Spielberg mästerverk från 1993.
I och med att den är biografisk så är det inte mycket omtumlande saker som inträffar, inga stora händelser som ger en dramatisk twist i handlingen utom de emotionella och de sorgliga livsödena. Den är många som dör i den här filmen, och det finns många delar av filmen som kan kännas tunga och sorgliga. Wladyslaw Szpillman förlorar sina föräldrar på ett dramatiskt sätt. Tempot är visserligen varierande lågt. Ibland går det väldigt långsamt, precis som att Polanski har låtit kameran rulla under inspelningen eller för att det var det som var tanken. Dock är den här filmen inte en banbrytande. Adrian Brody gör ett väldigt bra jobb och men övertygar inte ända ut. Han är värd den där Oscar för bästa manliga huvudroll men det behövdes mer för att man skulle kunna dras med mer i handlingen.
Av större grad så är det filmat ett snyggare och poetiskt porträtt genom skildra det som hände i polen under förintelsen. Manuset håller någorlunda fram till slutet, där vi återser pianisten vid sitt piano igen och melodin spelas upp igen, precis som det gjordes i början. Det finns ett förenklat foto i den här filmen, dock är det inte som hur Steven Spielberg skildrade förintelsen och förintelselägren genom att skapa en massmördande fabrik i svartvita bilder som skapar kontrast med den här i jämförelse.
Den berättelsen är blek i jämförelse med Schindlers list, som kom cirka tio år tidigare. Den filmen vann sju Oscars, större delarna var filmtekniska priser medan den här filmen belönades med manus, regi och bästa huvudroll. Ett snyggare foto hade lyft den här filmen och gett filmen djup även om den var välregisserad. Fotomässigt hade den gett ett större djup och mer inlevelse av filmupplevelsen. Den här filmen speglar ett mer öppet och en mer muntrare förintelse än vad Schindlers List (1993) skildrade med sina tunga bilder. Den speglar ett mildare våld även om händelserna är kolossalt brutala. Vad vill regissören Polanski säga med dessa annorlunda bilder från det andra världskriget? Är det en försoningsgest? Är det möjligt att förlåta, dra ett streck och gå vidare kring skuldfrågan i fallet andra världskriget?
Dock så är den ändå sevärd även om den kan kännas som ett långsamt drama som drar ut på tiden. Den skildrar en verklighet, som vi får hoppas aldrig inträffar igen.
Mackans Film 