Batman: Mask of the Phantasm (1993)

Titel: Batman: Mask of the Phantasm

År: 1993

Genre: Animation, Action, Adventure

Längd: 76 min

Regissör: Eric Radomski, Bruce Timm

Kevin Altieri, Boyd Kirkland, Frank Paur, Dan Riba   – Sequence Directors

Skådespelare: Kevin Conroy, Dana Delany, Hart Bochner

 7,9/10

Ett antal maffiabossar blir mördade av en man som liknar Batman, och följdaktligen tror alla att han faktiskt är den skyldige. Men sanningen är att det finns en ny skurk i staden som är ute efter en personlig hämnd. Batman måste ta reda på vem den verkliga mördaren är, och samtidigt hantera en gammal flickvän som återvänt till Gotham City. Dessutom måste han i vanlig ordning tampas med Jokern.

HITILLS BÄSTA BATMAN-FILMEN

VARNING KAN INNEHÅLLA SPOILERS!

Det är oftast de vanliga spelfilmerna, som brukar ha mest popularitet med filmälskare. Det blir lättare relatera, när det utspelar sig i ”verkligheten”, och man blir mer imponerad av de häftiga specialeffekterna. Film är ett väldigt visuellt medium, och många dras mest till visuella effekterna som år till år, blir ett steg bättre. Många fokuserar inte på berättelsen.

Gällande Batman-filmerna, har det gått upp och ner för den svart klädda hjälten. VI har Tim Burtons briljanta filmatisering Batman (1989) och otur har vi också Joel Schumachers fiasko Batman & Robin (1997). Batman har fått många olika filmatiseringar och tolkningar genom åren. De flesta av nutidens generation skulle nog till hundra procent peka ut The Dark Knight (2008) av Christopher Nolan, som den bästa Batman-filmen. Detta är nog mest tack vare Heath Ledgers egna briljanta tolkning av superskurken Jokern, som gick hand i hand med Christopher Nolans mörka berättande.

Nolans filmatisering var väldigt skicklig och kom som en räddning för filmserien, men enligt mig, är den inte den bästa. Jag har alltid varit ett fan av filmer som har en bra och unik berättelse. En film som påverkar och sätter sig på minnet helt enkelt, Batman: Mask of the Phantasm gjorde precis det. De andra filmerna siktade väldigt mycket på det visuella, som inte är fel att göra, men den här filmen med sin “lätta animation” fokuserade mer på berättelsen. Formatet på det visuella är så simpelt men passar så bra till berättelsen. I den här filmen får vi gå ner mer in Bruce Waynes psyche. Det finns många flaschbacks som borde kopplar ihop hans och sidokaraktärernas berättelser. Vi får se hur hans föräldrars död verkligen torterar honom fortfarande. I den här filmen blir han fullt förälskad i en kvinna, och han känner sig lycklig, vilket går emot hans tänkande och jobb som Batman. Man får se hur det kluver honom, samtidigt som han måste besegra en mystisk mördare och hans gamla fiende Jokern. Jag tycker manuset är briljant i sin helhet, tack vare dålig marknadsföring fick den inte sin tid i rampljuset, som den förtjänade. Bra samarbete mellan regissörerna och manusförfattarna.

Gällande röstskådespelerna så fanns det ingen bättre cast. Att höra Kevin Conroy som Batman, och Mark Hamill som Jokern, var överraskande bra och gav ett helt nytt ljus på dem här traditionella karaktärerna. I helhet gick allting ihop, alla röstskådespelarna gjorde ett imponerande job, som gick bra till det simpla och vackra med animationen. Teamet gav stor fokus på berättelsen, och gjorde detta till en av de bästa Batman-filmerna, enligt min egna smak. Den är underskattad och borde bli mer tagen seriöst, för den har en ny tolkning av karaktärerna, samtidigt som den har de typiska dragen som vi känner och älskar med Batman-karaktären.

Detta är ingen film för vem som helst. Är man en person som är mer för de visuella i filmer, så är detta nog inte rätt film, men jag tycker ändå att man ska ge den en chans. Man sugs in så lätt i den älskvärda karaktären och hans värld.