Agnus Dei (2016)

Titel: Les Innocents

År: 2016      

Genre: Drama

Längd: 115 min

Regissör: Anne Fontaine

Skådespelare:  Lou de Laâge, Agata Buzek, Agata Kulesza

    6,7/10

Året är 1945. Mathilde, en ung fransk läkare, jobbar för Röda korset i Polen för att hjälpa överlevande från andra världskriget. En dag kommer en polsk nunna och ber Mathilde om hjälp. Hon blir ledd till ett kloster där hon får träffa ett flertal gravida nunnor som blivit ofredade av en grupp sojvetsoldater. Medan de förtvivlade nunnorna kämpar med att kunna acceptera sin graviditet så vänder sig klostret nu till Mathilde för hjälp och hon blir deras sista hopp.

TROTS SIN STARKA POTENTIAL, TAPPAR DEN

Till skillnad från den vanliga amerikanska filmen som utspelar sig under andra världskriget förankrar Fontaine sin films berättelse tillsammans med karaktärerna. Hon skapar ett betryggande och realistisk atmosfär där karaktärerna får ett djup precis som de komplexa karaktärer man oftast söker efter.  Vi bjuds in i en värld det är ett pågående krig utanför nunnornas kloster i Polen och får följa deras kamp och resa när flera nunnor är gravida.

Franskan skapar ,till skillnad från andra dramafilmer under krigstiden, ett annat perspektiv och delger karaktärernas syn på ett helt annat sätt. Filmen blir ett helt annat medium och fyller tomrummen ändå trots att franska spelfilmer inte har samma träffpunkt till sin målgrupp som engelskan har. Den fokuserar  på nunnor och systrar tillsammans med deras interna som externa konflikter. Dock är saknas en förstärkning av kausaliteten, mycket händer per slump och låter inte karaktärerna agera och föra filmens premiss vidare.

Mathilde, jobbar på Red Cross, som är den utomstående karaktären som vi följer och hjälper kloster har en dynamik som karaktär som inte riktigt presenteras till en början när det behövs. Dock finns det en humor, godhet och spontanitet som ger ändå en stark bild av hennes personlighet.

Skådespelarna gör en trovärdig insats och trots att budgeten inte känns så hög så förmedlar ändå cast tillräckligt med inlevelse. Hela filmen är fylld med starka kvinnoroller och knuffar männen åt sidan. Det finns inte så många filmer som gör det och världen, förutom engelsktalande länder, behöver nog också följa den trenden. Vi behöver fler filmer där kvinnorollerna tar plats och inte lever i skuggan av männen. Det här är en av få filmer som verkligen har jobbat med illustrera den ljudbild som behövs. Dialogen har precis som atmosfärsljud en stark ton och en balans vilket lyfter fram filmen till en annan dimension.

Trots sitt långsamma tempo på drygt två timmar är den en av årets starkaste europeiska filmer då den påvisar nya porträtt av kvinnor om en tid världen stod i brand och förtroendenivån var låg.  Med sitt intuitiva sätt visar Fontaine en värld som tidigare har varit okänd för många.

agnus-dei-eng