Moonlight (2016)

Titel: Moonlight

År: 2016

Genre: Drama |

Längd: 111 min

Regissör: Barry Jenkins

Skådespelare:  Mahersala Ali, Shariff Earp, Duan Sanderson

8,7/10

Moonlight är ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp i ett tufft område utanför Miami. Filmen följer hans kamp om att finna sin plats i denna värld. Det är en tidlös historia om mänsklig kontakt och om de ögonblick och krafter som formar våra liv och gör oss till dem vi är.

BOYHOOD GOES BLACK!

Det som var unikt och ambitiöst men också engagerande med Boyhood var nog främst att den utspelade sig över en längre period med samma skådespelare. Den börjar faktiskt bra men den korrekta introduceringen av karaktärerna. Fram till den tredje akten, då den vuxne Chiron ska avsluta hela filmen tar hela berättelsen ett steg tillbaka. Då huvudkaraktären är utforskande respektive nyfiken i de två första akterna, skapar den ett engagemang och ett driv men det blir därefter stopp. Ett stopp som håller ända fram till slutet.

Mahersala Ali tar en stor plats för vår huvudkaraktärs resa precis som Naomi Harris tar sin plats under hela filmen. Dock så hade filmen inte fungerat om dessa två drivna skådespelare tog sin plats. Det hade varit någonting annorlunda då de är de enda som vet hur man skapar en dynamik mellan karaktärerna. Ali och Harris gör superba insatser då det kommer till de överhängande birollerna som de båda har blivit Oscarsnominerad för. De är med i en bråkdel av huvudkaraktärernas liv och gör det med sådan elegans och ett bemärkt driv.

Första akten är nog den som faktiskt plockar in publiken på ett smakfullt och intressant sätt som ökar deras lust att fortsätta se filmen. Sedan förfaller den tungt då det blir främst repetitiv och halvhjärtad. Protagonisten utvecklas inte i den här filmen, han är statiskt främst genom filmen och konflikten, den viktigaste i hela filmen existerar dock inte. Visst, det är en saga om att hitta sig själv där de förmedlar om homofobi och rasism, men det funkar ju inte om själva filmen har en riktig konflikt. Huvudkaraktären har är densamma från början till slut. Man ser ingen utveckling då det är ett grovt hopp mellan tonårsperioden och inledningen på hans vuxna liv. Här kunde man ha fördjupat det och skapat en dynamisk karaktär men istället blir det en platt och historien förvanskas rätt snabbt.

Fotot är snyggt men inte tillräckligt revolutionerande för att bli värd en Oscarsnominering. Det som fungerar dock i den här filmen är Ali och Harris insatser och den första halvan av filmen, innan det blir mer orimligt och ointressant. Dock kunde manusförfattaren applicera ett mer djup på huvudkaraktären än det som uppfattas i filmen, han känns mer förvirrad i slutet än vad han tidigare var och utvecklingen känns dock inte så tydlig som den borde ha varit.

Det kanske hade fungerat om inte tredje akten, var så platt och oengagerad.