Titel: 13th

År: 2016

Genre: Dokumentär | Kriminalare

Längd: 100 min

Regissör: Ava DuVernay

Medverkande: Melinda Abdullah, Michelle Alexander, Cory Booker

 8,3/10

USA:s fängelsepopulation 1970 var 357 292 personer. 2014 hade siffran stigit till skrämmande 2 306 200. Ava DuVernay undersöker i dokumentärfilmen Det 13:e tillägget hur det har kunnat bli så och avslöjar en skrämmande, medveten rasism med ursprung i slaveriet.

SKRÄMMANDE BRA

Samhället har utvecklat mycket, speciellt de senaste åren, men vi lever fortfarande i en värld där diskriminering mot etniciteter finns. Denna dokumentär visar att det även finns ett dolt kryphål i lagen, som utnyttjas för att tjäna pengar för stora bolag, samtidigt som den sätter fler och fler i fängelse. Det är ett hemskt ämne, som fick mig verkligen att må dåligt, när jag började inse att detta sker på riktigt.

Det finns mycket att skriva om när det gäller själva ämnet i dokumentären, men jag ska försöka hålla recensionen väldig grundlig och fokusera mest på hur hela dokumentären är uppbyggd. Detta för att jag tycker att man ska se filmen istället, om man vill få en bättre överblick på ämnet. För filmen är väldigt fakta baserad och vi som publik bemöts av många olika siffror och politiska uttryck, men det blir inte lika överflödigt som jag trodde det skulle bli. De har jämnat ut faktan väldigt bra utöver hela speltiden, då vi bemöts också av andra människor som blir intervjuade. Det verkar vara personer från båda sidorna av ämnet, och alla ger sina åsikter. Vilket är en viktigt faktor när det handlar om dokumentärer. Ska man göra det rätt, ska man ha åsikter från båda sidorna, och låta publiken bestämma vilket som låter bäst för dem. Som sagt har den här filmen lyckats göra det, och klippt ihop det med fakta, nyhetsreportage och egna grafiska ritningar.

Filmen har enligt mig, alla element som en dokumentär behöver, och klippt ihop det väldigt poetiskt. Övergångarna mellan varje akt, har ett kort musikstycke med texten från låten på skärmen. Detta sätter tona för nästa akt, och man kan se det på musikvalet. Då de första övergångarna har en mix av rebellisk hip hop, och ju längre in man kommer in i berättelsen, blir det lugnare och mer deprimerande låtar, såsom jazz och opera. Väldigt bra arbete av regissören och hennes produktionsteam.

Om man ska man börja summera, var det en inspirerande dokumentär, med ett skrämmande ämne. Den får en att tänka efter och utveckla sina åsikter, och det är det som en dokumentär ska göra. Man dras in i ämnet och vill inte sluta titta. Den är nominerad för Bästa Dokumentär och jag tycker verkligen att den förtjänar en Oscar. Även om man inte kanske berörs av ämnet, tycker jag ändå att man ska ge den en chans. Filmen är genialiskt klippt och strukturerat, det blir aldrig tråkigt och man håller sig engagerad.

Jag rekommenderar den stort.

ENGLISH REVIEW