Waffle Street (2015)

Titel: Waffle Street

År: 2015

Genre: Komedi | Drama

Längd: 86 min

Regissör: Eshom Nelms, Ian Nelms

Skådespelare: James Lafferty, Danny Glover, Julie Gonzalez

 6,2/10

I efterdyningarna av finanskrisen 2008 är en före detta hedgefondchef på desperat jakt efter arbete och tar anställning som servitör.

GULLIG LITEN FILM

Detta är en rätt enkel film måste jag säga, men den är fortfarande intressant. Jag hittade den här filmen när jag scrollade runt på Netflix, medan jag satt på ett fyra timmars tåg. Hela konceptet var det som drog in mig i filmen, en berättelse om en skicklig finansman som får sparken och blir en servitör. Kontrasten är häpnadsväckande, och att det är baserad på en sann berättelse är helt otroligt.

Det är ganska uppenbart att de tog lite kreativa friheter när det gäller till berättelsen, för vissa scener och repliker kändes väldigt stela, nästintill ovanliga. Vissa karaktär är väldigt förutsägbara och även för konstiga för min smak. Men till min förvånad var det inte störande, för jag var fortfarande väldigt dedikerad i berättelsen. Det är svårt att förklara, men om jag skulle försöka ge ett svar, skulle jag nog säga att det är för filmen känns så simpel. Vilket brukar vara en negativ sak i dagens standard inom film. Men det går helt ihop med konceptet om att han vill leva ett simplare liv, och vara en del av arbetarklassen. Varken dialogen eller karaktärerna är för komplexa, kanske bara lite knasiga, eller galna såsom den äldre damen som aldrig kommer ihåg priset på sin favorit rätt.

Detta faller också in på skådespelarnas framträdande i filmen, som inte var allt för speciellt. Vissa skådespelare går in i ett projekt med tävlingsmentaliteten, att de ska vinna en Oscar, få ikonstatus, och att detta ska bli den bästa filmen någonsin etc. Jag känner att de inte gjorde det i det här läget, och de ville inget mer än att göra en underhållande film. Det osar av en lugn och mello-ton över dem när de är på skärmen, vilket är inget fel alls. Ingen förstörde berättelsen, eller fick den att kännas speciell.

Produktionen överlag går inte att beskriva bättre än med ordet  simpel. Jag känner detta speciellt när jag tittar på filmens färgtoner – väldigt matta enligt mig. Det är inte grått eller på något sätt färglös, men det är inget som fångar min uppmärksamhet. Jag hade hellre vilja se mer utstickande färger inuti restaurangen, något som visar att detta är ett speciellt ställe. Men jag måste säga att det var en helt okej film, med en karaktär som går från toppen till botten, och finner sig själv längs vägen.

Alla har sådana kvällar då man inte vill tänka för mycket, och vill mer bara känna med ens känslor. Detta är den typiska filmen för en fredagkväll, och jag rekommenderar den stort till sådant.