LIFE (2017)

Titel: LIFE

År: 2017

Genre: Skräck | Sci-Fi | Thriller

Längd: 103 min

Regissör: Daniel Espinosa

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds

 7,7/10

Ett sexmanna-team ombord på den internationella rymdstationen ISS är på väg att göra en av de viktigaste upptäckterna i människans historia: finna bevis för liv på planeten Mars. Allt eftersom forskningen fortskrider börjar deras metoder få oönskade konsekvenser, och livsformen de nyss upptäckt visar sig långt mer intelligent än någon hade kunnat föreställa sig.

BRA SKRÄCKFILM MEN INGET MER

(SPOILER ALERT)

Man kan verkligen säga att detta är en av de mest överreklamerade filmerna den här månaden, i alla fall i Sverige. Det är ju tack vare att svenskarna Rebecca Ferguson och Daniel Espinosa är delaktiga i detta projekt. Jag måste erkänna att jag också blir väldigt exalterad när jag ser en svensk i Hollywood-produktion, men jag tycker att den här filmen var lite för överreklamerad.

Ska man börja med manuset, så var konceptet inget unikt alls till en viss del. Den typiska filmen om rymdresenärer, som plötsligt blir angripna av en mystisk utomjording, och nu får de kämpa för att hålla sig vid liv. Konceptet i den här filmen kändes som en blandning av Alien och Gravity. Den började inget bra heller, med att döda den enda personen med ordentliga karaktärsdrag, Ryan Reynolds. Men efter den hemska händelsen, började filmen vinna tillbaka mig. Då utomjordningen, lyckades fly och man kunde känna spänningen i luften. Besättningen är ensamma i rymden, och de kan inte be om hjälp eller återvända till jorden förens de har gjort sig av med utomjordningen Calvin. Utan att gå för mycket i detalj gällande manuset, så var det en typisk 70-tals skräckfilm, anpassad för det moderna samhället. Det jag menar med det, är att det känns som filmen gör en hyllning till gamla sci-fi skräckfilmer, exempelvis Alien. Genom att ha de typiska karaktärerna som har nästan till ingen personlighet. Förutom Reynolds karaktär så har de andra ingen personlighetsdrag. Vi får se små exempel om saker de bryr sig om, såsom Jake Gyllenhalls karaktär, som inte vill återvända till jorden och bli en del av ett samhälle han föraktar. Jag kan medge att man får en bättre bild av karaktärerna när de försöker överleva och finna en lösning på hur de ska bli av med Calvin. Men de är fortfarande väldigt ensidiga, vilket är antigen ett genidrag av manusförfattarna, eller deras största misstag. Allt beror på om det var ämnat som en hyllning, eller inte. Annars så var det helt okej berättelse. Den började trögt, men den blev bättre ut med spellängden. Jag fann mig vid flera lägen, nästan stående i biostolen på grund av hur spänt det var.

När det kommer till skådespeleriet, gjorde alla ett bra jobb. De problem som jag fann med deras karaktärer, var enbart sådant som manusförfattarna stod för. Framförandet, var fullt passande för filmens tempo och ton.

Avslutningsvis, var produktionen i hel helt extraordinär. Fantastiskt scenografi, som verkligen får färgtonerna att sticka ut. Regin från Daniel Espinosa, var också imponerade. Jag gillade hur han lät kameran bara flyta med i scenen, och inte klippa. Det var speciellt så i början, då kameran har en lång pågående tagning, och vi som publik får lokalisera oss i miljön. Vi blir en del av världen som det hela utspelar sig i, och sjunker lättare in i berättelsen. Om man ska försöka förklara detta på ett bra och ärligt sätt, så var detta en bra skräckfilm. Jag skulle även kunna säga att det var en av de bättre bland de senaste åren, men det finns förbättringar att göra. Mycket faller på karaktärerna och min teori om hyllningen till gamla skräckfilmer. Det är där, som allting faller för mig. Allting handlar om perspektiv. För en filmfantast är det en uppenbar hyllning till en av de bästa rymdskräckfilmerna genom tiderna, medan för en vanlig person är det bara lathet från manusförfattarna. Man får avgöra själv, vilket som är mest relevant.

Hur som helst, rekommenderar jag den stort för en spänd och nagelbitande kväll.

Life (2017) – English Review