The Mummy (2017)

Titel: The Mummy

År: 2017

Genre:  Action | Fantasy | Äventyr |

Längd: 110 min

Regissör: Alex Kurtzman

Skådespelare:    Tom Cruise, Russell Crowe, Annabelle Wallis

    5.8/10

Den egyptiska drottningen Ahmanet väcks ur sin eviga vila för att hämnas på den värld som på ett orättvist sätt tog hennes liv. Med sig ur graven tar hon en ilska och ett hämndbegär som fått tryckkoka i en gravkammare i tusentals år. Mumien tar sig an den klassiska matinéfilmen med ett nytt grepp, och tar oss med på en resa från Mellanösterns svepande sanddyner till den underjordiska värld som gömmer sig under dagens London.

NÄR MR. CRUISE ÄR BORTDOMNAD…

Vad är det första du tänker du på när du hör Tom Cruise? Gay? Miljonär? Överskattade Skådis? Även om de alla må vara sanna, så har han gjort något som många aktuella skådisar har gjort tidigare. Men nu har Cruise, en av de mest avlönade skådespelarna i Hollywood, också gått den mörka vägen. Det går inte med ord att säga hur fantasilös den här filmen är. Universal som har haft en gedigen historia i över åttio år, kan inte frambringa något nytt och unikt. De som såg föregående års katastrofer där Sucide Squad (2016) var med i högen, känner igen innovationen av det här årets mumie. Hon påminner väldigt mycket om det som uppkom i förra årets film av David Ayer, men däremot har hon en mer personlig sida, en mer ingående bakgrund som ligger i fas genom filmen.

Tom Cruise, som brukar anta bra roller, känns antigen hög eller bortkommen till större delen av filmen. Som Nick Morton, tar han inga egna initiativ utan han följer sin döde vän Jenny sin ökända älskarinna Jenny som han tydligen är superkär i plötsligt efter en natt. Russell Crowe, som delvis ska vara en slags antagonist, introduceras som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. En karaktär som återkommer i de följande installationerna. En reinkarnation  av en känd bokkaraktär, är en trevlig cinematisk upplevelse men med Crowe som den stärkta antagonisten känns underligt. Han passar inte riktigt som den galne professorn som filmen försöker blott att etablera men misslyckas grovt.

Händelseförloppet är ändå kontinuerlig och det finns en orsakverkan vilket dem verkat ha haft koll på under större delen av filmen. Mycket som händer känns spontant och dispyten mellan karaktärerna i slutskede blir för uppenbar, det finns ingen substans även om manusförfattarna försöker twista hur det kommer att ske och hur det kommer att uppenbara sig i slutet.

En av de starka sidorna med den här filmen är ändå visuella arbetet, special effekterna som placerar tittaren i händelsens centrum. Det är många snygga scener som tyvärr inte tillför någonting oavsett hur påkostat den här filmen må vara, det finns ingen stark trovärdighet i det som inträffar under filmens gång och man kan inte förmå att känna  med karaktärerna. Dessa karaktärer går efter instinkter även om publiken inte får veta varför även vid sluttexterna. Deras val blir oftast otydlig och har inte den starka tydligheten som publiken förväntas.

Dock ska man ha med sig att det här en film man bör se på bio, även hur idiotisk den är. Den har flummiga karaktärer, en svag berättelse med visuella intryck. Det är en film man går för att se på bio för att få den ultimata biokänslan, inte för filmens skull utan att kunna se en bortkommen Tom Cruise på den stora duken.