The Greatest Showman (2017)

Titel: The Greatest Showman

År: 2017

Genre: Biografi | Drama | Musikal |

Längd: 105 min

Regissör: Michael Gracey

Skådespelare: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron

 8,0/10

P.T Barnum hade visionen att skapa den största och mest spektakulära föreställningen världen skådat.

EN AV JACKMANS BÄSTA INSATSER

Hugh Jackman har fysiskt personifierat sig med superhjälten Wolverine/Logan. Utan honom hade superhjältegenren sett annorlunda ut och det man inte bör förglömma är att han tycker även om musikaler. En film som redan finns i den genren är Les Miserables (2012). Han har tidigare haft ett par drama-roller genom åren men Logan och musikal-insatser är hans signum.

Musikaler är svåra att ta in även om sångtexten berör på ett metaforiskt djup som inte går på något annat sätt. Det är en genre som bidrar med en helt annan ton än vad andra genrer faktiskt gör. Musiken måste vara inbäddad i historien filmen berättar om och därav lyfta fram personligheterna hos karaktärerna. Därigenom kan publiken möjligtvis få en större fördjupning av narrativet dock så fungerar det emellanåt i den här filmen. Många gånger blir musikalnumren en genväg för att nyttja speltiden. Men många gånger passar musiknumren in också. På så sätt blir det lite rörigt. De verkar ha haft svårt att kombinera dramat med musiken så det blir en jämställde balans. Dock så finns det en grundläggande berättelse här. Problemet är att den engagerar inte vi som publik. Hade musikal-biten tonats ner och karaktärernas utveckling haft ett fokus istället kanske det hade fungerat bättre. Dilemmat är att varje gång en karaktär uttrycker sig sjunger dem, vilket blir repetitivt i längden.

Låt texterna känns till viss del genomarbetade. Det är snyggt koreograferat med alla dansnummer precis som med filmfotot. Publiken drivs verkligen in i P.T Barnums magiska värld. Hugh Jackman som titelrollen fungerar utmärkt och han har en härlig kemi som cirkus-direktör. Han verkligen lever upp till rollen. Han kemi med Michelle Williams och Rebecca Ferguson känns så krystat. Det kan också bero på ett slarvigt manus. Men ändå, trots platta karaktärer så har alla en stark energiglöd när det gäller sångerna och sina karaktärsgestaltningar. Det är baserat på sanna händelser, dock glorifierar sångerna P.Ts historia och gör glädjen mer transparent än vad den är. Det finns ett drama men ingen riktig konflikt och alla sjunger, dansar och klappar händerna. Konflikterna blir alltså lösta väldigt snabbt, vilket gör att den tappar sin trovärdighet.

Men det här är ändå en underhållande film. Den fungerar utmärkt om du är deppig eller vill se en film en regnig dag. Trots att det är en medioker film, är den en häftig att uppleva i biomörkret.