The Post (2017)

Titel: The Post

År: 2017

Genre: Biografi| Drama | Historisk|

Längd: 116 min

Regissör: Steven Spielberg

Medverkande:  Meryl Streep, Tom Hanks, Sarah Paulson

7,4/10

I juni 1971 tog New York Times, Washington Post och nationens stora tidningar modigt ställning för yttrandefrihet och rapporterade om The Pentagon Papers, den massiva mörkläggningen av regeringshemligheter som spände över fyra decennier och fyra amerikanska presidenter. Vid den tiden försökte Washington Post’s Katherine Graham fortfarande att hitta sin plats som landets första kvinnliga tidningsutgivare, och Ben Bradlee, tidningens labila men drivna redaktör, försökte förbättra den kämpande tidningens rykte. 

DRIVET TIDNINGSDRAMA

The Post har den likheten med Spotlight (2015) att det är grävande journalister som avslöjar en stor begravd hemlighet.  Däremot har den inte samma ton och budskap utan den väger tyngre när det kommer till presstryckfriheten som den försöker att ta bort glorifieringen av. Den värnar tydligt om den friheten. Dock så är det här en historisk händelse som den tydligt försöker gestalta, så slutet kan man förutse då det gäller om The Washington Posts och The New York Times framtid. Precis som alla vet så finns dessa kvar. Men det känns inte som att det är vad Spielberg och manuset vill säga med filmen. Det är värderingen av att kunna trycka vad man vill och kunna bibehålla demokratin. Och för att förmedla det budskapet som väger tungt i den här filmen, även om man kan ifrågasätta valet av tonen i filmen. Det är inte alltid att man kan tolka det som ett drama, därav det finns många komiska inslag.

Spielberg är en mästare i filmskapande och det bevisar han även med att gestalta ett redaktionsdrama. Han använder etablerade namn som Tom Hanks, Meryl Streep, Matthew Rhys, Bob Odenkirk, Sarah Paulson och Bruce Greenwood. Och med en sådan ensemble, trots att den är filmen kan ses som ett mediokert drama, så förstärker och inkarnerar dessa skådespelare sina karaktärer för att göra en intressant och engagerande film.

Men ändå går det inte att utesluta att dialogen känns ihopskrymplad och inte riktigt väl utförd. Många gånger i sina scener känns det främst som att karaktärerna säger sin dialog för att information för att rikta sig mot publiken och inte till de andra karaktärerna. Det gör dialog till viss del inte trovärdig, utan de informerar något för de andra. Det finns inget fördjupat flöde när det har exposition i sin dialog. Vi får inte lära känna karaktärerna på ett grundligt och naturligt sätt. Och det är här filmen har satt krokben på sig själv. Den hade garanterat varit en bättre film om den lyckades undvika sådana fallgropar.

 I helhet så fungerar det, men det är så pass mycket information som ska delas ut på en gång.  Skådespelarna gör sina rollgestaltningar väl men det är första akten som drar ner större delen av filmen. Det är den akten som har ett lågt tempo i jämförelse med de andra.

Det är en annorlunda film och det som bemärker den som en Spielberg är hans filmiska språk och stil som det går dra paralleller av från tidigare filmer han har regisserat. Det är snygga scener med ett tydligt bildspråk och en fängslande story.

För den som vill gå och se den på bio, så bör du som tittare vara medveten om att det här är inte Spielbergs bästa film. Han har haft några få dåliga och riktigt bra klassiker som håller efter flera decennier. Däremot är det här ingen som tillhör någon av de kategorierna. Det är en film som har ett bra drama och en bra cast med en legendarisk regissör som orkestrerar hela spektaklet.