Darkest Hour (2017)

Titel: Darkest Hour

År:  2017

Genre: Biografi | Drama | Historisk|

Längd: 125 mm

Regissör: Joe Wright

Medverkande:  Gary Oldman, Lily James, Kristin Scott Thomas

 7,4/10

During the early days of World War II, the fate of Western Europe hangs on the newly-appointed British Prime Minister Winston Churchill, who must decide whether to negotiate with Hitler, or fight on against incredible odds.

       STRUKTUR MED EN HISTORISK INBLICK

Gary Oldman, i många ögon ansetts vara en del av Hollywoods elit. Han kan anta sig flera olika roller för flera olika genrer. Han är även en av mina absoluta skådespelare, för att han vet vad publiken gillar och tar sig an tolkningar som senare blir stora och framgångsrik. Harry Potter och Fenixorden (2007) och Nolans Batman-trilogi (2005–2012) är några av de filmerna som han har erhållit kändisskap för. Han gör sällan en dålig roll när det väl gäller, vilket publiken mycket väl uppskattar. Däremot har han aldrig erhållit en Oscars för sina insatser. Han har kändisskapet men aldrig erkännandet som han behöver från bransch. Han borde redan ha fått sin Oscar och fler nomineringar. Han är även nominerad för bästa huvudroll i Darkest Hour (2017) som berättar hur den nyvalde premiärministern Winston Churchill deklarerade krig under 1940-talet mot Hitlers nazistiska Tyskland. Den här insatsen vann han en Golden Globe för. Mycket säger att den här filmen kommer att ta hem andra statyetter av sina sex nomineringar.

   Den har under hösten blivit renommerad för att detaljrikt skildra hur Winston ledde ett ockuperat Europa mot en behövlig seger. Den ger en inblick i Winstons vardag och hans kollegor. Det som är avledd här, från vad man kan uppfatta från trailers är att det är inte så mycket som innefattar krigsscener, utan den är däremot en mer teknisk och dialogdriven film som försöker göra ett tilltalande porträtt om en excentrisk premiärminister.

   Dialogen fungerar till en viss nivå, det är väldigt många tysta scener där allting hänger på Oldmans framträdande i sin roll. Med en teknisk struktur så förvaltar den en biografisk del genom att låta kameran styra filmens bildspråk istället för att låta filmfotografen följa efter skådespelarna. Det fungerar till en sådan här typ av genre där vissa utmärkande tidpunkter och datum är väsentliga för berättelsen dock tillför det en känsla som gör att karaktärerna kan bli inrutad och stela. De förhåller sig till att bli marionettdockor som blir bara en del av filmrutans bildkomposition. Den är även indelad i diverse datum där varje datum har en signifikant betydelse, där det visas genom olika sekvenser. Varje datum blir därefter ett kapitel som driver handlingen framåt. Om det här var ett nyanserat sätt att berätta Churchills biografi, går dock inte att säga. Men ändå är den här metoden effektfull och fungerar till en viss grad.

    Gary Oldman gör en fin prestation i sin roll som den excentriske premiärministern. Han gör det trovärdigt till den nivån att ha försöker ge sin karaktär en distinkt personlighet och en egen rolltolkning. John Lithgow, som spelar samma karaktär i The Crown på Netflix har en tydligare bitterhet och kanske inte är lika karismatisk som Oldmans tolkning. Han har mer glädje och mindre allvarsamhet än vad Lithgow åstadkom under sin tid på Netflix. Oldman gör honom till en omtyckt karaktär. Han ger karaktären ett djup, vilket är en stark anledning till varför man ska ge den här filmen en chans.  Gary Oldman är inte bara någon som skriker åt andra i två timmar, för det är skitsnack. Han gör en egen tolkning, vilket gynnar filmen som i största mån försöker undvika att göra något mediokert dock lyckas den ändå inte komma ifrån det.

    Det finns även komisk ton i den, främst då mycket av handlingen utgår från tunga dialogscener och transportsträckor men också hur Winston utvecklas under en specifik period. Ifall man kollar hur regissören Joe Wright har arbetat tidigare, där han har regisserat perioddraman, så har filmerna genomsnittligt fått ett ljummet omdöme, alltså filmerna har varken varit underbara eller skräp utan landat någonstans mittemellan. Samma princip ter sig vara med den här filmen också, där konceptet fungerar med ett vackert bildspråk och trovärdiga rolltolkningar dock är det svårt att bli inte bli konfunderad emellanåt.

Den följer en strikt struktur och viker sig aldrig, vilket gör att den blir likt en mall extremt malplacerat trots att berättelsen är begrundad på att vara intressant och innovativ. Hade den inte varit så noga med att strukturera och diktera vilka datum allting skedde, hade den nog fått ett brett djup. Ett djup som hade haft en större emotionell inverkan på publiken, istället känns det som att den följer en mall. Det finns ett par scener som ger rysningar och är exalterande men i helhet så hade den behövt mindre detaljer och mer fria tyglar.

   Med det sagt, så hoppas jag innerligt att Gary Oldman vinner sin Oscar som han förtjänar precis som de andra mottagna nomineringar. Han förtjänar ett sånt pris. Dessutom borde make-up avdelningen för filmen också får sitt erkännande till filmen för att återskapa en sådan ikonisk och legendarisk person.