Det sjunde inseglet (1957)

Titel: Det sjunde inseglet

År: 1957

Genre: Drama | Fantasy|

Längd: 96 min

Regissör: Ingmar Bergman

Medverkande: Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot

 8,2/10

En riddare och hans väpnare återvänder från korstågen till ett land som drabbats av digerdöden. På väg hem hinns riddaren upp av döden, som säger att han kommit för att hämta honom. Riddaren försöker vinna tid genom att erbjuda döden att spela ett partischack med sitt liv som insats. Så länge spelet är igång får han leva ännu en dag.

EN KLAR KLASSISKER

Jag måste erkänna att det är första gången som jag ser den här filmen, även om detta är en av Ingmar Bergmans mest kända verk. Det sjunde Inseglet verkar kanske inte till ytan att vara en spännande film, men det är det verkligen. Temat om en man som försöker lura döden är det som drar in en i handlingen och håller en kvar där även när filmen ibland känns lite långsam. Att döden har inga problem att lura runt varje hörn och håller också en på tårna som publik.

Filmen handlar som sagt om riddaren Antonius Block och hans försök att vinna över döden i ett partischack, men det är inte det enda ämnet som Bergman undersöker. Utmed handlingen bemöts vi som publik av frågor om döden, om gud verkligen finns och meningen med livet. Dessa tankeställare får vi genom konstrasterna hos karaktärerna. Antonius är en korstågsriddare som reste iväg för att tjäna gud men kom tillbaka tvivlande medan familjen som han och hans vapendragare Jöns möter lever med tro och hopp fastän pesten långsamt tar över Sverige. Även om dialogen är väldigt poetiskt och typiskt Bergman känns karaktärerna överlag trovärdiga. Skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb med att leverera den komplexa dialogen på ett sådant sätt som gav realism och betona karaktärsdragen. En av mina favoriter var Gunnar Björnstrands karaktär, vapendragaren Jöns. Jag kunde inte låta bli att skratta och flina åt Jöns spydiga och klyftiga kommenterar som han gav utmed filmen. En bra jämförelse med honom skulle vara Han Solo från Star Wars-filmerna. De båda är inte rädda att agera eller vara seriösa när de behöver vara det men det vi älskar dem för är deras kaxiga och avslappnade attityder. Förvånansvärt finns det en hel del komik och det kommer i form av bland annat vardagsproblem såsom otrohet och krogbråk. Det ger filmen viss charm som man trodde inte skulle finnas.

När det gäller produktionen är det ett utmärkt arbete överlag, till och med extraordinärt skulle jag säga. Scenografin och kostymerna är det som säljer in konceptet att vi befinner oss i medeltida Sverige. Bergman stärker och utnyttjar detta med att ha många vidvinklar och ut-zoomningar som gör att man får njuta av världen han har skapat. Det finns mycket att säga om den här filmen, men det bästa man kan göra är nog att sätta igång den och låta den säga det själv.

Tack vare att filmen ställer frågor som är tidlösa rekommenderar jag att alla ger den en chans.