La Familia (2017)

Titel: La Familia

År: 2017

Genre: Drama

Längd: 82 min

Regissör: Gustavo Rondón Córdova

Medverkande: Giovanni García, Reggie Reyes

 6,9/10                  

I ett våldsamt Caracas tvingas en far och hans 12-årige son lämna hemmet efter att den senare knivskadat en pojke i kvarteret. Rädslan för att pojkens familj kommer utkräva hämnd är stor.

UNIK OCH UNDERHÅLLANDE

Det finns alltid ett stigma för utländska filmer. Vissa gillar mer att lyssna på dialogen än att läsa den med undertext. Båda har sina fördelar och nackdelar men enligt mig är undertext ett stort plus då man koncentrerar sig mer på filmen och inte distraheras lika lätt. I denna film passade det verkligen då det var mycket långa tagningar. Jag märkte flera imponerade saker med kameraarbetet och skådespelarnas kroppsspråk, vilket jag troligen skulle ha missat om jag inte hade koncentrerat mig så mycket på undertexten. Regissören planerade säkert inte så men jag ville bara nämna det då det hjälper oss som inte förstår spanska att uppskatta filmen på ett annat sätt.

När det gäller handling har den en simpel struktur med ett komplext innehåll. På ytan är det en handling om en far och son som försöker överleva men inuti handlar det mer om deras relation. Händelsen som tvingar de att fly från sitt hem är det som förenar dem som familj. Filmen hintar att våldsamma saker sker men visar det knappt. På grund av den våldsamma miljön förväntar man sig att det kommer vara mycket fajter, skottlossningar och blod men det är det inte. Det tuffaste vi ser som publik är de tuffa jobben och bråken som fadern Andres och sonen Pedro genomgår. Enligt mig påverkar det publiken mer än att se skott som flyger fram och tillbaka då man relaterar till deras relation. Handlingen är känslosam, inspirerande och en tankeställare.

Skådespelarna var fenomenala och deras kemi kändes verklig. De sålde den illusionen inte bara genom dialogen utan också genom kroppsspråket som tidigare nämnt. När de bara stirrar på varandra får vi som publik en bra ide över vad karaktärerna känner och vill. Det finns inte mycket mer att säga om det, riktigt bra jobb där!

Till sist, produktionen överlag var helt okej. Det var inget utstickande eller prisutmärkande men det var tillräckligt för att leda handlingen. I kombinationen med kameraarbetet som höll långa tagningar och ljussättningen kändes det som en dokumentär. Jag hade flera gånger då jag fick påminna mig själv att det var en fiktiv berättelse. Jag har lust att säga de borde ha tagit ett steg längre med produktionen och inspelningen men det känns dock också som att de inte behövde göra det då guldet i filmen är karaktärerna Andres och Pedro. Om man ska vara ärlig behöver vi nog inte stora explosioner och överflödiga kameravinklar, bara den mänskliga kemin.

Oavsett om man gillar icke-engelska filmer eller inte borde man ge den en chans.