Call Me by Your Name (2017)

Titel: Call Me by Your Name

År: 2017

Genre: Drama | Romantik

Längd: 132 min

Regissör: Luca Guadagnino

Medverkande: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg

  8,1/10                  

I den här estetiskt vackra tolkningen av André Acimans roman följer vi 17-årige Elio under en sommar i Norra Italien, och tar del av de känslor som väcks hos honom när en ung man från USA flyttar in för att jobba som assistent åt Elios far.

LÅNGSAM OCH OBSERVERANDE

Det som göra den här historien så intressant är den överraskande spänningen mellan Timothée Chalamets karaktär Elio och Armie Hammers Oliver i början. Vi som publik kan känna det mest tydligt genom Elio då filmen etablerar tidigt hans intresse över Oliver. Det finns något där som han både villigt och motvilligt undersöker under denna sommar. Att Oliver är Elios pappas kollega och handlingen utspelar sig under 1980-talet ger det ännu ett lagar av dramatik.

I jämförelse med filmen Moonlight (2016) som undersöker ett liknande ämne om hemlig homosexualitet, är Call Me by Your Name mycket långsammare i sin berättarstruktur och har inte lika allvarliga hot. I Moonlight hade protagonisten fysisk fara mot sig själv på grund av sin homosexualitet medan i den här har Elio och Oliver en mer social fara, vilket Oliver tydliggör genom att konstant säga att han inte vill göra något dåligt. Jag hade gärna velat se mer tydliga eller djupare hot men jag kan också se och förstå svårigheterna som karaktärerna går igenom. Som tidigare nämnt, är berättarstrukturen okonventionell för det handlar mycket om observation och upplevelser, precis det som Elio går igenom. Manuset etablerar mycket som inte leder handlingen framåt men låter oss lära känna karaktärerna, såsom Elios musikintresse. Det är något som Elio och Oliver tillfälligt socialiserar över men det leder inte riktigt någonstans. Det är hur de integrerar och konverserar som långsamt gör det. Precis som karaktärerna har vi mycket att analysera över detta manus.

Det finns inget annat att säga över skådespelarnas arbete än bra jobbat. De spelade av varandra, skapade kemi och gav mänsklig realism till karaktärerna. De fanns ingen som drog ner kvalitén av det övergripande framträdandet.

Produktionen överlag var fenomenalt. Miljön och kameraarbetet var så otroligt bra att vi som publik fick uppleva en riktig färgrik italiensk sommar. Allt detta resultera i att det kändes som en dokumentär och inte en fiktiv film. En illusion som regissören Guadagnino stärker med att låta ljudet i bakgrunden ta över vissa scener. Skådespelarna fick ibland höja rösterna för att vi skulle kunna höra dem.

Detta är en film som man borde ge en chans.