Game Night (2018)

Max och Annie vars par-spelkvällar intensifieras något när Max karismatiska bror Brooks ordnar en mordgåtefest, full av falska brottslingar och poliser. Plötsligt blir Brooks kidnappad, men det är ju bara en del av spelet… Eller? När de sex extremt tävlingsinriktade spelarna ska lösa fallet , inser de ganska snart att varken spelet, eller Brooks, är vad de trott från början. Under en kaosartad natt tappar de helt kontrollen och utan några regler eller en aning om vilka de andra spelarna är, kan det bli den roligaste kvällen de någonsin varit med om… eller bara ”game over”.

BARA EN LEK, ELLER?

Det här är en svart komedifilm som söker sig till de som gillar komiska inslag av mörkare slag och stundtals brutalt våld men i den här typen blir det aldrig så mycket grovt. Det finns en tanke bakom det och det finns även ett intressant och viktigt budskap.

Jason Bateman, Max, känns gång efter gång att han i något avseende känns medioker och överskattad när han faktiskt inte är det. Det finns det gott om men han är inte det.  Han har det som krävs och en talang som inte borde bli missad. Han gör inte sin livs insats. Det är sant men han är den publiken kan känna sig trygg med och han vet faktiskt vad han håller på med. Han är filmens ledare. Kaptenen.  Och det finns någonting som jag inte är riktigt säker på när det gäller om samspelet mellan han och Rachel McAdams.
Hon har inte samma karisma som Bateman. Det hon ständigt gör med sin karaktär blir antigen överdrivet eller aldrig förankrad. Hon överspelar och blir ingen trovärdig karaktär. Därför skulle hon behöva ha   en bättre och en mer genuin framförhållning. Hon spelar en klumpig, naiv kvinna som är rätt flummig som karaktär. Hennes skildring av Annie, passar visserligen i den här typen av film där majoriteten är idioter, naiva och förstår för det mesta inte vad som händer eller varför det händer. Det är det som ska vara det komiska syftet i den här filmen.
Men ett sätt är det fel att tänka det är så. Att korkade karaktärer är det som gör den här komisk samtidigt är det vad som gör den här filmen så underhållande. Oftast är karaktärerna väldigt överdrivna eller så försöker de dra ett skämt för långt och över en osynlig gräns. Och det är en gränslös balans som den här filmen försöker provocera och utmana. Den använder andra referenser som skådespelare och filmer för att skapa en genuin bas i sina karaktärer, en trovärdighet att dessa karaktärer är realistiska. Till en viss del så fungerar det. När ett par bråkar om kvinnans tidigare förhållande, nämner hon att hon har haft sex med en kändis. Pojkvännen blir nyfiken då de bara har haft sex med varandra och vill veta. I slutändan resulterar det att kvinnans förankring inom filmvärlden är inte så lyckad.
Ändå finns det en intelligens och ett driv bakom dessa karaktärer som kan anses att vara trovärdigt och genuina. Huvudkaraktärerna vill skaffa familj och har försökt skaffa barn under en väldigt lång tid, vilket är tidigt etablerad och något som är manusmässigt etablerat är själva temat under hela filmen. Allting handlar om ett spel och att vara bäst, vilket genomsyrar hela filmen. En av sakerna är hur Max och Annie kommunicerar med charader. De håller fast i det här även om det kan bli lite väl enformigt. Karaktärer som blir tidigt etablerad har en viktig roll i den tredje akten.

Max’s svåra relation med sin bror Brooks (Kyle Chandler) baseras på syskonrevalitet. Det finns få saker förklarad till varför deras relation är ansträngd men inte riktigt förklarad varför. Det är därefter lätta att förstå att de kommer att bli vänner och att det kommer att ordna sig. Precis som Max och Annies relation med Gary, deras granne, kommer att vara. Gary, som spelas av Jesse Plemons, känns inte riktigt som ett bra val av rollsättningen. Han är precis som Michael C. Hall ett dåligt val och det blir mest flummigt och löjligt mot slutet. Men budskapet som förmedlas i relationerna mellan Max och hans bror som grannen känns genuint och att det finns en solid tanke bakom det. Det gör filmen mycket mer djupare och allting får en helt annan betydelse. Precis som i början av filmen med ett intensivt montage och eftertexter så får man som tittare en helhet redovisad. Det går så mycket enklare att uppskatta en film där de lägger ner tid på för och eftertexterna som förhåller sig inom filmens grundläggande tema. Det blir en helhet i kontexten och gör hela berättelsen så mycket mer komplett än om den hade varit utan den investeringen som krävs för att genomföra det.
Det finns en bra tanke bakom hela filmen men det som jag tar med mig är hur de jobbade hårt för att behålla en röd tråd utan att göra den alltför komplex. Musiken och filmfoto är okej. Skådespelarna gör hyfsade insatser med några sämre val i samband med rollsättningen. Det drar ner betyget.

En underhållande film som kan vara värd att se om man vill ha lite gåtor, vänskap och syskonrevalitet. Enkel, tydlig och rolig, helt enkelt.