Red Sparrow (2018)

Titel: Red Sparrow

År: 2018   

Genre: Drama | Mystery | Thriller |

Längd: 140 min

Regissör: Francis Lawrence

Skådespelare:  Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts

 6,7/10

Mot sin vilja rekryteras Dominika Egorova till att bli en “sparv”, en tränad förförerska i tjänst i den ryska säkerhetstjänsten. Hon tvingas lära sig att använda sin kropp som ett vapen, men måste kämpa för att upprätthålla sin självkänsla under den extremt icke-humana träningsprocessen. Dominika blir en av säkerhetstjänstens mest värdefulla tillgångar och hennes första mål är Nate Nash, en CIA-agent som är ansvarig för USAs kontraspionage mot Ryssland. Det uppstår en oväntad attraktion mellan de två unga agenterna, och som kan komma att hota både deras egna karriärer samt de bägge ländernas säkerhet.

FRÅN MOCKINGJAY TILL RED SPARROW

Francis Lawrence och Jennifer Lawrence samspelar nu för en fjärde film och den är inte så olik de andra filmer de har skapat tillsammans. Hunger Games – filmerna som placerade Lawrence internationell och förankrade henne som skådespelare är en lyx som hon lever gärna vidare på. Hon lever på andras arbeten och berättelser. Hon har sällan en egen stil och något som förgyller hennes samvaro med de andra karaktärerna och skådespelarna. Hon är oftast inrutad och etablerar en två-dimensionell karaktär. När hon gör ett tafatt försök om att visa känslor är det svårt att bli emotionell indragen i hennes karaktärs upplevelse.

Hon har vunnit en Oscars, för Silver Linning Playbook och där fanns ett guldkorn som hon påvisade. Det är visserligen en helt annan genre än den här filmen. Den här filmen är så mycket råare, brutalare och mer obehaglig än vad som är förväntat. Det är bra på något sätt att Hollywood vågar att göra kontroversiella filmer och våga bjuda på själva.

Det finns även en del nakenhet som skildras och det funkar bara om det har ett syfte. Det här är främst aktuellt i början av filmen, när vår karaktär Dominika/Katerina blir omhändertagen efter hon gjort sig illa i samband med en dansföreställning. Livet som ballerina är över och hennes farbror erbjuder henne en möjlighet att se människor för vilka dem faktiskt är. Se den rätta sanningen hos varje individ. Det börjar gälla när hon väl startar ett annat liv på en skola som lär ut förförelse och spioneri. Där tar Charlotte Rampling an rollen som Husmor, som dirigerar sina kvinnliga elever att suga av männen eller att männen på något sätt blir tillfredsställd. Detta grundar sig i att kvinnorna lurar till sig och simulerar pålagda känslor för sina objekt. De försakar deras relation och gör det enbart på ytan.  Hela konceptet att den ryska skolan skulle använda dessa metoder i ett modernt samhälle känns absurt och inte så trovärdigt som det faktiskt borde ha varit. Det blir ingen balans och dess syfte med att ha undervisad sex inför publik blir provocerande och naivt utfört. Folk blir alltför lätt kränkt för att det här som koncept skulle kunna fungera i praktiken.

Efter några hårda månader på den ryska statens skola återvänder Dominika hem till sin sjuka mamma men får ett nytt uppdrag och det är här det kan vara svårt att följa den röda tråden. Det finns ingen tydlig berättelse då den är parallell med Joel Edgerton som är amerikanen Nate i dramat. När de väl inleder en relation på kommando, blir det stelt och obekvämt. Deras välbehövliga kemi existerar inte någonstans. De är som pappdockor som stelt uttrycker sin kärlek för varandra. Sedan framkommer det inte tillräckligt om dessa karaktärer att man ska utveckla en personlig relation för att kunna vara emotionellt involverad. Små bakgrundsfakta yttras mellan de våldsamma scenerna. Det är en film som kan behöva återses igen för att få hela berättelsen uppspelad igen. Det finns så mycket detaljer som är lätt att missa på en speltid av 140 minuter, vilket gör den till en kompakt thrillerfilm som lever vidare i ett obehindrat vakuum som kan vara svårt att placera berättelsen. Oftast är scenerna för långa eller korta. Saker händer utan förklaring och det är ingen riktig kemi mellan karaktärerna som vi som publik ska bry oss om.

Som helhet så är det här en känslokall, rå och intensiv thriller som saknar något stort för att göra den bättre.