The Death of Stalin (2017)

Titel: The Death of Stalin

År: 2017

Genre: Komedi |

Längd: 107 min

Regissör: Armando Iannucci

Skådespelare: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor

  7,2/10                  

När Stalin plötsligt faller död ned utbryter kalabalik, men snart börjar maktkampen på allvar mellan Beria, Chrustjev och General Zhukov. Vem ska trumfa sina kombattanter och nå maktens glans?

GENIALISKT DÅ DEN FÖRNYAR KOMEDIGENREN

När jag såg trailern till denna film blev jag inte alls imponerad. Jag fick uppfattningen att det var en Scary movie –liknande film, som en parodi. Bland annat på grund av deras helt klart brittisk (-isch) dialekter, fastän de spelar sovjetiska ledare, men ännu en gång hade jag fel.

Trots att handlingen inte är baserad på en riktig händelse finns det mycket sanningar tills deras porträtteringar. Om man efterforskar mer i unionens historia finns det mycket absurda saker som man kan finna i filmen, såsom många av Stalins orationella krav. Vi som publik får se ett klart exempel redan i början när Stalin säger åt en radioansvarig att spela in en konsert som nyss har avslutas, vilket resulterar i en absurd och skräckinjagande situation där soldater får dra in folk ifrån gatan för att ersätta människorna som redan har gått. En scen som sätter filmens ton direkt.

Resten av karaktärerna som vi får följa är lika löjliga. När de har levt under Stalins hårda hand under flera år, blir hans huvudkommitté stumma med hur de ska hantera staten efter honom. Man måste verkligen se filmen själv för att förstå. Den är verkligen inte biografisk, men om man undersöker vidare så ser man att den fick in några rätt.

Skådespelarna är det bästa med hela filmen, absolut. De tar det redan geniala manuset och tar det till absurda nivåer, vilket är det mest underhållande med det hela. De får det att kännas som en längre sketch. Jag älskar Jason Isaacs porträttering av Marshal Zhukov, en krigshjälte som verkligen har låtit sina segrar gå till hans huvud. Han gör vad han vill, allt ifrån att spöa upp Stalins son till att göra en statskupp mot kommittén och fortfarande ha samma avslappnad ton och ego. Precis som honom gör resterande av ensemblen ett underbart arbete.

Avslutningsvis var produktionen väldigt bra gjord, från foto till scenografi till musik osv. Om man skulle stänga av ljudet skulle man tro att den utspelar sig i forntida Sovjetunionen. Någonting annat som jag måste nämna är de ljusa färgerna, de gör ett fenomalt arbete med att klargöra filmens ton. Det är så färgstark att man inte tar morden och de andra hemskheterna så seriöst. Helt enkelt, är detta en underhållande film som jag absolut ska se igen.