Adrift (2018)

Titel: Adrift

År: 2018

Genre: Action | Drama | Äventyr |

Längd: 120 min

Regissör: Baltasar Kormákur

Skådespelare: Shailene Woodley, Sam Claflin, Grace Palmer

 -,-/10

När Tami Oldham och Richard Sharp beger sig ut på en långsegling över havet kunde de inte ana att de skulle hamna i en av de värsta orkanerna i historien. När Tami vaknar i efterdyningarna av stormen finner hon Richard svårt skadad och deras båt i spillror. Utan något hopp om räddning måste hon finna styrka och beslutsamhet att rädda sig och den enda man hon någonsin älskat. Från regissören till Everest kommer den inspirerande och sanna berättelsen om hur två frisinnade själar möts i vad som börjar som en kärlekshistoria och senare kom att bli deras livs största äventyr.

Everest (2015) var en underhållande katastroffilm som utspelades uppe i bergen i Nepal. Det var gastkramande berättelse med vackra bilder och underbar och ljuvlig musik. Den ingav ett starkt intryck på mig med sina bra skådespelare och sin ansenliga regi. Baltasar Kormákur som även har regisserat Adrift (2018), har inte samma känsla som den biografiska filmen om en omstridd klättring på världens största berg.

Det börjar med att huvudrollsinnehavaren Tami Oldham (Shailene Woodley) letar efter sin fästman Richard. Kort därefter klipps det till att Tami jobbar i marinen vid Tahiti och filmen börjar fem månader tidigare. Hon träffar inom kort sin framtida fästman Richard Sharp (Sam Claflin) och de förälskas i varandra rätt snabbt. Woodley är känd som Trish från Divergent-serien och Claflin har förekommit i Livet efter dig (2016) och The Hunger Games: Catching Fire (2013).

Det är baserat på en sann historia där händelserna inträffade på havet under 1983 i närheten av Tahiti på väg till Hawaii. Här kan man förstå att regissören har gjort kreativa ändringar och försökt skapa en egen version av händelseförloppet. Baltasar gör det på ett kluvet sätt men ändå funkar det dock är jag inte övertygad om att det är ett säljande koncept. Att det skulle fungera och tillföra något nytt till filmen. Det han nu har gjort är att korsklippa mellan olyckan som Tami är med och det som ledde upp till det. Detta sker utan orsaker till varandra, till slut finns ingen röd tråd längre att följa. Hela andra akten känns förstörd då filmen korsklipper mellan båda händelseförloppet. Det blir svårt att skapa en logik bakom vad som inträffar. Det var ett säljande anslag men därefter funkar det inte med klippningen.

Shailene Woodley eller Sam Claflin är verkligen inte några som gör något till berättelsen. De är båda rätt stela i sina roller och insatserna bör därför ifrågasättas som huvudrollsinnehavare. De känns platta och tråkiga som första bildrutan men det är regin och berättelsen som driver handlingen framåt. Tami har redan från början av filmen inget mål eller en destination. Hon vet ingenting om vad hon vill göra. Hon har ingen drivkraft bakom sig. Hon får ett uppdrag mot sin vilja som också till slut acceptera. Det finns ingenting intressant som gör henne i sin insats eller karaktär sevärd. Claflin har ungefär samma förmåga att tillföra något till sin karaktär. Han är ett verktyg som endast ska hjälpa Tami att utvecklas innan slutet av filmen.  Han förekommer större delen av filmen som egentligen visar sig vara en stor dos av hennes hallucinationer. Ingen av dem gör något passionerat utan det är regin som har kontrollen och styr. De läser bara upp sina repliker innantill.

Musiken eller specialeffekter har ingen funktion i den här berättelsen. Det är främst manuset som är styrkan som faktiskt vågar lyfta upp karaktärerna.  Det finns även här saker som manuset kunde ha förbättrats eller förtydligats. Men det som är skönt med den här typen av filmer är att den berättar med bilder istället för att direkt förklara för publiken.

Det är ingen för den sjösjuke eller den som inte klarar av ”kammarspel” där majoriteten av filmen är på en och samma spelplan.  Många gånger kan det även kännas som att filmen aldrig tar slut, främst när karaktärerna är på båten och driver runt utan hjälp. Därför är dessa flashback/flashforwards ett bra moment för att stärka eller avleda tittaren till något annat.

Har man en känsla om vad det här kan vara för film, så bör man definitivt se den. Jag var främst nyfiken av vad Baltasar Kormákur levererade i den här filmen. Regin funkar dock så gör resten av filmen inte det.

Det är en häftig berättelse och något som bör uppmärksammas, även trettio år efter biografin är släppt men det behöver mer än så här för att lyckas och kunna övertala publiken.