You Were Never Really Here (2017)

Titel: You Were Never Really Here

År: 2017

Genre: Drama | Mystery|

Längd: 89 min

Regissör: Lynney Ramsay

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Dante Pereira-Olson, Larry Canady

 7,0/10

Joe, en svårt traumatiserad krigsveteran och brutal hitman, utför olika former av våldsamma uppdrag åt kunder med krav på diskretion. Han är känd för att vara effektiv och pålitlig, men när han får i uppdrag att hitta en känd politikers försvunna tonårsdotter utvecklas fallet på ett oväntat sätt. Trefaldigt Oscarsnominerade Joaquin Phoenix vann skådespelarpriset i Cannes för sin insats i denna intensiva dramathriller av Lynne Ramsay (Vi måste tala om Kevin).

MILD MEN MAKABER OM TRAUMA

Joaquin Phoenix må vara en av Hollywoods större och etablerade skådespelare. Den tiden känns som passerat. Det märks på ett eller annat sätt att han är en av de skådisar som inte längre få de mer uppmärksammade roller, då han gör valet att ta sig an en traumatiserad krigsveteran.

Filmen har många klipp som framställs eller kan tolkas som onödiga men uppenbart nog så har regissören Lynne Ramsay, haft vision om att snabba klipp från det förflutna eller vederbörandes tankar skulle vara gynnsamt och kommunikativt. Men det kan däremot bli förankrad som ett irritationsmoment från första bildrutorna. Det sätter visserligen tonen och konstruktionen för Ramsay’s moderna tolkning av Scorsese’s Taxi Driver även om den brutalitet och karisma som Robert DeNiro hade i sin ikoniska roll, kommer Phoenix aldrig i närheten av. Han gör en värdig insats men under större delen av filmen känns han främst som bortkommen i sin skådespelarinsats. Han är inte i sin riktiga form och han agerar på många oförklarliga sätt som gör hans karaktär ”Joe” oftast missvisande.

Den är R-rankad och visas från 15 år i Sverige men den groteska brutaliteten finns inte riktigt där men det är likväl en tung film. Främst är den tung på temat som den förmedlar genom det visuella bildspråket. Det är grovt våld och stor användning av svordomar. Ändå är det något i berättelse som fördjupar karaktärerna i sin helhet och det här är verkligen en deprimerad och mörk film som kan avses som en påminnelse av ”Bad Lieutenant” från 1992.

Manusets struktur höll måttet men inte längre. Det är en helt okej, psykologisk thriller där flashback från Joe, visar hans barndom och förflutna. Karaktärerna var delvis trovärdiga och konkretiserade. Främst är det schablonartade karaktärer av mediokra skådespelarinsatser. Det som sticker ut i den här filmen är Joe’s relation med sin mor som han bor ihop med och hur har en jargong mellan varandra. Det är inte så mycket specialeffekter som man kan utgå ifrån. Det är främst när våldet tar sin början som effekterna har sin funktion. Undervattenscenerna känns väl genomarbetade med tanke på ljussättningen och filmfoto bakom.

Oftast är det en dyster musik i sådana här filmen men det finns även ett par ljusa glimtar också. Det hade nog också varit bra om Ramsay gick igenom klippningen då den själv censurerar och inte visar. Här hade det varit mer funktionellt att visa det grafiska istället för att klippa bort det. Eller att det grafiska våldet blev bortvalt helt och hållet.

En intensiv och makaber film som tillför något nytt om ett tabu-laddat ämne och förankrar fler kvinnliga regissörer i mansdominerad bransch.