Titel: Solo: A Star Wars Story

År: 2018

Genre: Action | Fantasy | Äventyr |

Längd: 135 min

Regissör: Ron Howard

Skådespelare:  Alden Ehrenreich, Woody Harrelson, Emilia Clarke

 7,2/10

Stig ombord på the Millenium Falcon och res med till en galax långt, långt borta i “Solo: A Star Wars Story”, ett helt nytt äventyr med galaxens mest älskade smugglare. Genom en serie händelser i den mörka och kriminella undre världen möter Han Solo sin blivande andrepilot Chewbacca och träffar också på den ökände storspelaren Lando Calrissian. Det blir en resa som visar sig bli helt avgörande för en av Star Wars-sagans mest osannolika hjältar.

NÄR HOWARD RÄDDAR EN FILM I KATASTROF…

Rent logisk är det här en film som bör ha redan från början ansetts som en onödig och bristfällig produktion. Och att det ens var möjligt att gå igenom och få ett grönt ljus är något alla kommer att fundera ett bra långt tag framöver. Problemen med Star Wars som alla andra har förundrats över är att Lucasfilm vet inte hur man förnöjer sin publik. Skaran av fans är oftast tvådelade eller oense om att en viss film är värd mer att se än andra i den är kolossala populära filmserie. Med åtta filmer som belyser familjens Skywalker dysfunktionella relationsproblem och krig i galaxen och en film som fyller de hål som var starten på allting George Lucas skapade till en början. Och nu har ännu en film i den här franchisen haft premiär.

Solo: A Star Wars Story är den döpt till. Där kanske tänker du att det inte är den bästa titeln för en film, för det är det fan inte! Något mer innovativt hade kanske gjort att den blev mer lättsålt eller varit mer förankrad i den här världen. Men så är det inte. Det är inte så det fungerar. För problem har den haft, gång efter gång. Produktionen som har blivit försenad och kreativa diskussioner har förlett regissörer att avvika sig från projektet. Att det här ens når offentligt är aldrig ett gott tecken och att en mer rutinerad regissör tar sig an jobbet för att fixa det andra idioter inte lyckades mer är ännu ett tecken till filmens helvetesresa till produktion. Ron Howard heter han som fick skulden att ta sig an projektet om att avsluta filmen.

Skådespelarna försöker verkligen att engagera sig för att sig an så absurda biroller. Emilia Clarke behöver inte anstränga sig men Paul Bettany känns begagnad och använd. Hon har ingen kemi med Alden och känns inskriven främst för att skapa ett uttalande. Paul är trött och man blir less på att följa hans väg som skurk i dramat. Däremot är det ingenting i jämförelse med Alden Ehrenreich. Han funkar inte riktigt i den här rollen. Det må vara hans än så länge största roll på meritförteckningen men det finns ingen känsla i hans skådespeleri dock var han nog det bästa alternativet av honom, Taron Egerton eller Jack Reynor.

Precis som honom, är Woody Harrelson också lite bortglömd i filmen. Han är en av de större namnen i den här filmen men stundtals känns det som att han inte fyller någon större funktion trots att han är Han Solo’s så kallade mentor.

Donald Glover funkar emellanåt i rollen som Lando Calrissian. Han har densamma charm som den äldre versionen dock hade jag önskat se mer av honom i den här.

Som sagt, så gör de ett uppenbart politiskt uttalande med en kvinnlig droid som tillhör en av huvudkaraktärerna. Den känns platt, tråkig och rent ut sagt onödig för den här berättelsen, vilket är bra att Ron ”förstörde” den droiden. Det enda droiden tillförde till berättelsen var Millenium Falcons ultimata navigeringssystem, vilket framkommer i episod V.

Utan tvivel har den här misstag och fel, onödiga karaktärer och plot holes, för att inte nämna den uppenbara saknaden av känslan för en äkta Star Wars – film. Där åskådarna följer med hjältarna på ett heroiskt äventyr för att rädda någon.  Det fanns inte här. Lyckligtvis kunde Ron Howard på något sätt rädda den skit som Phil Lord och Christopher Miller orsakade till majoriteten av filmen.

Jag önskar efter ett högre betyg men det är redan för sent…