Hereditary (2018)

Titel: Hereditary

År: 2018

Genre: Drama |Mystery | Skräck |

Längd: 127 min

Regissör: Ari Aster

Skådespelare: Toni Collette, Milly Shapiro, Gabriel Byrne

 7,6/10

En kvinna som försöker komma över sin moders död börjar sakta misstänka att det något ondskefullt håller på att hända med hennes dotter. Eller hennes son. Eller i henne själv…

SKRÄCK SOM SAKTA STIGER

Hype, det fenomen som många associerar till blockbusters som superhjälte-filmer eller stora actionrullar, är något som många andra filmkritiker använder för att locka till sig publik till en viss film. Oftast förbrukas den här rätten när en stor del av filmens nyckelscener återspeglas suggestivt i trailers från  sin marknadsföring.

Jag såg inte mycket av trailern till den här filmen utan utgick endast från den här hypen som Hereditary har mottagit eller det goda omdömet. Sen finns det inte så mycket vettigt inom svensk biodistributions utbud. Den uppfyller inte helt där an den här hype om att den är den bästa skräckfilmen någonsin eller på ett bra tag.

Den här är en film som växer, den tar upp mot fyrtiofem minuter för att expandera sin dysfunktionella och destruktiva värld. Det är då det verkligen börja att hända saker. Små saker inträffar men det blir värre. Den successivt avskalar allt som är möjligt för tittaren när det gäller hopp.

Med Toni Collette i huvudrollen, växer hon från en sörjande dotter till en extrem kultpassionerad och besatt individ, som gör att hennes egna familj blir illa omhändertagen. Det finns en stor intensitet hos henne i den här karaktären som ger filmen ett eget driv. Ibland är det hon som styr filmen själv och filmen får ett eget liv. Det blir dynamiskt när hon väl uttrycker sina känslor och det är verkligen hon som är filmens nyckelperson. Det är hon som ligger bakom allting och förankras till en besynnerlig värld, ledd av sin avlidne mor.

Allt eftersom filmen växer till det värre har Annie (Collette) en egendomlig och abstrakt egenskap då hon ser saker och går i sömnen. Hon inkräktar flera gånger på sin son Peter under tiden med mordiska metoder. Många gånger är det dessutom till det absolut extrema. Hon förgyller samtidigt filmen då man känner ingenting för Steven. Som karaktär är han inte lika energisk och kraftfull som sin fru. Han är mer lugn, vilket i kontrast utmålar Annie dessutom som den extrema besatta individ hon mot slutet blir. Detta orsakar också kolossalt hinder när hennes dotter dör.

Till de sista tjugo minuterna, kan man se det här som en thriller-aktig drama med mysterier runt om sig. Därefter när hemligheterna kommer upp till ytan, slås det hastigt till skräck. Folk brinner, man ser nakna, döda personer i skogen och en skär av sig halsen med den hänger från taket. Det är säkert normalt i det här anseendet.  Det blir rå skräck när den når kulminationen och sällan har en skräck berört ett emotionellt plan. Däremot lämnar den fler frågor än svar när eftertexterna rullar.

Det är helt klart en av de bättre ”skräck” filmerna jag har sett på ett bra tag. Filmen bygger sakta upp spänningen och det är det den vinner tittarnas förnöjelse på. Den har en viss ton och skådespelare som exemplifierar karaktärerna på helt skilda sätt vilket, är till sin fördel. Oftast brukar skådespeleriet var dåligt i denna genre men jag är lyckligt överraskad. Den är värt att se med någon man känner, mest troligt på bio eller den typen av system. Kommer nog se den fler gånger och är en film man bör koll på då den är R-rated och innehåller grafiskt våld. Den har en djuplodande atmosfär men långt från ett filmiskt mästerverk.