Maniac (2018-): Season 1

Titel: Maniac

År: 2018

Genre: Drama | Komedi | Sci-Fi |

Antal Säsonger: 1 |

Längd: 60 min/avsnitt

Skådespelare:   Jonah Hill, Emma Stone, Sonoya Mizuno

8,4/10 

Cary Joji Fukunaga, som började bli allt mer känd i och med succén bakom True Detective, den första säsongen och sina insatser till förra årets IT (2017). Man kan med garanti säga att han har kommit långt de senaste åren och i det här fallet har han också lyckats skapa en atmosfär som bidrar till berättelse och en absorberande känsla. Man vet inte riktigt var man kan placera den. För det är ingenting nytt i dess utformning av koncept men det som tillförs är ett annorlunda djup av karaktärer och en skådespelarensemble som tillför mer än vad det brukar vara.

För karaktärerna hänger det mycket i en sådan här serien för att det ska kunna funka i längden och det har den gjort också vid det här laget. Styrkan ligger i insatserna som varje aktör gör i den här serien. I en värld som drivs av emotionella och intressanta datorer, karaktärer som styrs av teknologi och ett illasinnat psyke som driver till seriens mittpunkt. Med ett stuk av åttiotal-stil i retroform och en stor abstinens att inte misslyckas så tar den här till andra världar än vad man ens skulle kunna tro var möjligt.

Den gör det Inception (2010) aldrig riktigt kunde. Under den här serien analyseras varje dröm, varje minne i minsta detalj och vi som publik avläser ett genomgående och starkt tema: bemöta sina faror. Stå emot och att inte vara konflikträdd. Det är det den här försöker berätta och den tar tillvara på det temat i varje enskilt avsnitt.

Även om varje avsnitt skiljer sig i längd mellan tio till femton minuter, det gör ingenting. För när det väl inträffar med den stora skillnaden mellan varje avsnitt, har den ändå ett likvärdigt underhållningsvärde dock kan det vara svårt för den nye att komma in i serien. Det är abstrakt och det går inte riktigt koppla vad som inträffar i de två första avsnitten. Främst kanske det finns en tanke bakom. Det finns en tydlig riktlinje, ett tydligt koncept.

Vi får främst lära känna Jonah Hills karaktär Owen, som ska vittna i samband med sin brors kommande rättegång samtidigt som vi får ta del av Emma Stones karaktär Annie, som har det fattigt och är arbetslös. Bådas vägar kolliderar varandra och deras relation ter sig vara sömlöst från varandra. De matchar varandra likt ett musikstycke. Därefter, senare i serien får vi lära känna James, spelad av Justin Theroux. James är en älskare av visuell porr och har ett förakt till sin mor, som spelas av en gedigen Sally Field.

Alla dessa fyra huvudskådespelare gör stabila och trogna insatser. Det upplevs under seriens gång att utvecklingen har legat på karaktärerna, och inte så mycket på handlingen – speciellt då det här är en amerikansk adaption av den danska serien med samma namn. Miljön är minimalistiskt och avsmalnat. Däremot blir allting repetitivt mot slutet då seriens tre avsnitt upprepar mycket av det som redan har inträffat. Det finns något speciellt med den här science-fiction serien. Visuella effekter är dock inte bästa men det har nog aldrig varit fokus i den här serien. Det är det inre.

Den tillför någonting nytt i en alldeles för enformig repertoar. Genrerna komedi, dramatiskt våld och science-fiction gör den här till en sevärd serien som ändå skapar en nyanserad bild om patienter som lider faktiskt av hallucinationer, paranoia, borderline eller schizofreni. Det har en fast grund att stå på och även om det blir lätt repetitivt förankrar den ändå det den skulle göra.  Något nytt och något nyanserande. Kanske precis vad vi behöver.