First Man (2018)

Chazelle lyckades med Whiplash (2014), en intensiv och dramatisk film som gav många eftereffekter på hans kommande karriär. Därefter gjorde han La La Land (2016), som återupplivade på något sätt tiden där Hollywood hade en stor betydelse. Det fick honom trots allt vinna ett flertal Oscars precis som att Emma Stone också blev belönad. Han behöll några av sina kollegor från sin förra film såsom filmfotografen, kompositören, klipparen och Ryan Gosling.

Det är en lång resa tid när man följer Neil som pilot där han misslyckas och blir avstängd. Därefter kommer han till Gemini-programmet som inkluderar att han åker till månen. Det är när i andra akten som det spänningen höjs och intensiteten inträffar fram till att hans besked om att han ska få befälet om att styra Apollo 11.

Ryan Gosling är tyvärr ingen dynamisk skådespelare. Oftast så spelare han dem här distraherande och slutna karaktärerna. Man känner även igen det i den här filmen, som växer allt närmare mot slutet. Karaktären Neil Armstrong, som Gosling redovisar, har ett neutralt ansiktsuttryck och därför svår att läsa honom. Han är rätt sluten av sig både skådespelare och som karaktär vilket gör det svårt att få empati till honom. Möjligen är det också för den här berättelsen är verklighetsbaserad.

Han är en stor kontrast till Claire Foy, som har dynamik och kraft i sina anspråk. Hon tar plats och gör sig hörd som Janet Armstrong. Det är hon som förstärker den duktiga ensemblen i den här filmen. Kyle Chandler, Ciarán Hinds och Pablo Schreiber tillsammans med Biran d´Arcy James gör också likvärdigt stabila insatser. Inget storslaget men det funkar. Chandler och Hinds tar främst plats i de giriga myndighetsmännen som försöker driva allt det här via pengar, när de mycket väl vet att det är svårt att få igenom den frågan.

Lika mycket som att det handlar om att upptäcka nya miljöer och världar handlar det mycket om politik, patriotism och att vara bättre än ryssarna. Trots att den är tung på den fronten så återhämtar den till en dramatisk och familjeangelägen film som behandlar något mer än att åka upp till rymden. Det är först i andra halvan av filmen, som det faktiskt inträffar något av betydelse, även om att förlora kollegor och dotter sker sken av en traumatisk upplevelse.

I ärlighetens namn så är jag besviken på den här, speciellt då det är så duktiga medverkande både framför och bakom kameran. Den är poetiskt, tystlåtet berättat med fokus på bildberättande. Det är många tysta stunder som markerar karaktärer emotionella stunder. Långa tagningar och många blickar. Filmfotot från Linus funkar utmärkt även om det sviktar emellanåt.

Det Damien Chazelle gör är att berätta kompakt och intimt i en större berättelse. Det som bör kännas storslaget och majestätiskt förvandlar abrupt till ett trasigt men subtilt tänkande. Det kompakta bilder räcker inte i en film som egentligen bör vara en blockbuster, en storslagen film som fördjupar Armstrongs omtumlande resa till världens första man på månen.