Black Panther (2018)

Titel: Black Panther

År: 2018

Genre: Action | Sci-Fi |Äventyr |

Längd: 134 min

Regissör: Ryan Coogler

Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong’o

Efter händelserna i Captain America: Civil War återvänder T’Challa till sitt hemland, det isolerade, högteknologiska afrikanska landet Wakanda, för att bli dess kung. Men när en gammal fiende dyker upp måste T’Challa, både som kung och Black Panther visa sin styrka. Han dras in i en konflikt som hotar inte bara Wakandas öde, utan hela världen. (SPOILERS)

LÅT INTE ÖVERDRIFTEN AV HYPE LURA DIG

Marvel har alltid på ett eller annat sätt försökt att nå en majoritet av världens etniska tillhörigheter med ett varierat utbud av karaktärer. Inslagen i Black Panther antyder till en större gemenskap som bolaget vill uppnå men når inte dit precis. Filmens politiska budskap är så djupt inrotad i grundberättelsen att dess meddelande blivit lite väl tydligt. Black Panthers bakgrund är inte uppdelad i en rad massa filmer som Iron Man, där hans bakgrundsinformation är utspridd. Den är inte stressad och kompakt, som BP desperat försöker påvisa. Det finns så mycket information som regissören och författaren försöker trycka in i en film på två timmar och femton minuter.

Det finns sekvenser som visar karaktärens karisma och utveckling där T’Challa får en fördjupad insikt precis som att publiken får det. Den har även flera actionbaserade sekvenser som också bara försöker bevisa det genom häftiga visuella effekter, som stundtals känns inte alls väl genomarbetade. Visuella effekterna skiftar i kvalitén, även om Wakanda ses som ett hyperteknologiskt genialiskt land.

Gestaltning av att det är ett land, framkommer inte tydligt. Varken genom dialogen eller karaktärernas handlingar. Wakanda har en mer funktion som en stadsdel eller större stad med diverse distrikt. Etableringen av landet förekommer inte utan det känns mer som en del av något större, något som ingen av tittarna får ens uppleva. Däremot är kulturen och aspekterna för karaktärernas etniska tillhörighet ett signum som tas upp regelbundet av karaktärerna. Det är inget fel med att den afrikanska kulturen är involverad på det här begrundande sättet för att stärka filmens simpla politiska budskap som genomsyrar varenda bildruta i filmen.

Här hade det varit mer kanske tacksamt att få ta del av en fördjupad insikt av deras kultur som är okänd för den västerländska och att tona ner på den starka politiska agendan. Genom den politiska agendan och den patriotiska känslan som karaktärerna har, är filmen ingen mer än en Hamlet-berättelse eller en adaption av Lejonkungen som involverar en stor konflikt inom familjen.

Det har tidigare funnits subtila hänvisningar i MCU angående det mystiska landet Wakanda och deras Vibranium, som de livnär sig på men etableringen borde ha kommit tidigare eller att Black Panthers involvering i Captain America: Civil War, var struken. Doctor Strange fick en film efter CA:CW men var aldrig med i MCU tidigare. Spider-man var med i en egen film efter Civil War, men han är dock så mycket mer etablerad och uppskattat som superhjälte.

Skådespelarna gör ett gediget jobb, men mycket är baserad på visuella effekter, vilket gör det svårt att avgöra om animationerna lever upp till deras insatser och gör det rättvist. Andy Serkis är ett guldkorn i filmen, men eftersom han dör och Michael B. Jordans Killmonger ersätter honom försvinner en stark antagonist för vår huvudkaraktär. De valde främst att plocka in en innestående antagonist och förankra honom i Wakandas skyddade miljö. Därefter blir det en såpopera där kungligheterna bråkar om vem som mördade vem. Styrkor och mål i filmen är så svagt gestaltade att den förlorar sin charm. Karaktärer dör och vi bryr oss inte ens vilka det är, för vi känner inte till dem. Det är så mycket information intryckt i det här familjedramat då vi bryr oss inte som publik. Många karaktärer gör saker utan orsak eller motivation.

Att T’Challa blir utvald som kung, för att hans far dog i Civil War, känns som ett slött skrivet manus även om det kan generera intressanta intriger. Teknologin i filmen är det som gör huvudkaraktären till en superhjältefilm. Utan det skulle det inte vara något som ens platsade i Marvels Cinematic Universe. Den är inte den bästa filmen Marvel har producerat, varför kunde de bara inte vänta med hans ”origin” berättelse och etablera honom i Infinity War, som Doctor Strange?

Långt ifrån vad som bör definieras som en Marvel-film, då karaktärerna känns så svagt skrivna och fortfarande anonyma. Det är en underhållande film, men bara under den tid du ser den. En film man enkelt glömmer bort.